fbpx

Att börja tävla i ung ålder är inte nödvändigt för att nå världstoppen.

Fransmannen Cedric Pioline är ett lysande exempel.

–       Jag var 16-17 år då jag spelade mina första tävlingar, säger den tvåfaldige Grand Slam-finalisten.

Pioline är en i många stycken underskattad spelare och det är svårt att förstå varför han inte fått mer cred och uppmärksamhet än vad som är fallet.

Han har ett brett register, behärskar alla typer av underlag och hans enhandsbackhand är en av de vackraste som har skådats. En femteplats på världsrankingen och fem ATP-titlar ger en meritlista som förtjänar betydligt större uppskattning än den fått.

Så varför är han då lite av en doldis utanför den trängre kretsen, denne 188 centimeter långe fransman som 1992-94 var uppe i sju finaler utan att för första gången få känna hur det känns att få lyfta en segerbuckla.

Kanske ligger en del av förklaringen just däri, att Pioline saknade det där allra sista för att bli en stor mästare. Han hade definitivt spelet för att bli det men den mentala styrkan var inte av samma kaliber.

En annan förklaring är att han inte är lika spektakulär och yvig i gesterna som till exempel sin landsman Henri Leconte med vilken han bildar Frankrikes lag i Svaneholm Open.

Leconte älskar att prata, spexa och stå i centrum medan Pioline är betydligt mer återhållsam.

Eftersom han började tävla sent omfattades Pioline aldrig av det franska förbundets juniorsatsningar utan gick sin egen väg. Det fick till följd att han i samband med Davis Cup hamnade på kollisionskurs med förbundet. Pioline ville ha sin coach Henri Dumont med på DC-samlingarna. Han fick nej av förbundet som i sin tur fick nej av Pioline.

Men 1994 tänkte han  om och DC-debuten skedde i kvartsfinalen mot Sverige som vann med 3-2. Pioline besegrade Henrik Holm men föll mot Stefan Edberg.

Två år senare fick fransmannen revansch då de båda möttes i den så dramatiska finalen i Malmö. Med segern mot Edberg gav Pioline sitt lag 1-0 och han hade möjlighet att avgöra finalen. Frankrike hade 2-1 i matcher och Pioline hade 2-0 i set mot Thomas Enqvist som ändå vann med 9-7 i skilje.

Från bänken fick Pioline sedan uppleva den oerhört dramatiska upplösningen då Arnaud Boetsch besegrade en krampande Nicklas Kulti som hade matchbollar.

Cedric Pioline spelade ytterligare två DC-finaler, 1999 då det blev 2-3 mot Australien och 2001 då Australien besegrades med samma siffror.

Cedric Piolines stora allroundkunnighet gjorde att han spelade bra på alla underlag. 1993 var han i final i US Open på hardcourt och fyra år senare spelade han sig fram till final på gräset i Wimbledon. Båda gångerna blev Pete Sampras för svår och det var amerikanen för övrigt också vid samtliga de sju ytterligare tillfällen då de ställdes mot varandra.

Piolines första ATP-titel kom i Köpenhamn 1996 och den sista på gruset i Monte Carlo Masters fyra år senare där han blev förste franska segrare på 37 år.

 

Svaneholm Open Editor

Author Svaneholm Open Editor

More posts by Svaneholm Open Editor