fbpx

Vem är tidernas bästa världstvåa? Min röst faller på Goran Ivanisevic.

Vem är tidernas bästa världstvåa? Min röst faller på Goran Ivanisevic.
Därför glädjer dagens nyhet att den kroatiske kanonservaren ersätter australiern Pat Cash i sommarens Svaneholm Open.

Det sker till priset att turneringen inte kommer att bli historiens första rena nationsturnering på Champions Tour vilket var tanken.
Det är synd. Men det är i mina ögon ändå värt priset.
Karismatiske Ivanisevic är en större profil än Cash, han är roligare att se på banan och ovanpå det är han en långt trevligare person vid sidan av.

Den nu 47-årige kroaten från Split nådde aldrig förstaplatsen på världsrankningen och med det är hans namn naturligtvis med i diskussionen om vem som är bäst av de som aldrig blev just bäst.

Vem tycker du?
Guillermo Vilas? Michael Stich? Michael Chang? Ivanisevic?
Vilas har fyra Grand Slam-titlar och är en av tidernas främsta grusspelare. Stich tog Wimbledon-titeln 1991 och var uppe i ytterligare två Grand Slam-finaler. Chang besegrade Stefan Edberg i Franska mästerskapet 1989 och spelade ytterligare tre Grand Slam-finaler. Ivanisevic spelade fyra Wimbledon-finaler och var huvudrollsinnehavare i en av de mest dramatiska och minnesvärda Grand Slam-finaler som spelats.

Men före den hade han förlorat tre: 1992 föll han i skiljeset mot Andre Agassi, två år senare kom han till korta mot Pete Sampras som också 1998 satte stopp för kroatens dröm att få lyfta bucklan i sin favoritturnering.
Det verkade som om Ivanisevics dröm aldrig skulle gå i uppfyllelse då han säsongen efter ådrog sig en skada i vänsteraxeln. Plötsligt hade hans så fruktade servevapen tappat i kraft. Skadebekymren fortsatte och Ivanisevic rasade på rankningen.
Som nummer 125 på listan var han 2001 inte kvalificerad till Wimbledons huvudturnering. I kraft av tre tidigare finaler fick han ett wild card.
Det började med seger mot Fredrik Jönsson, fortsatte med triumfer mot Carlos Moya, Andy Roddick, Greg Rusedski och Marat Safin innan det var dags för semifinal mot hemmaidolen Tim Henman. Det var till honom britterna under många år satte hoppet om att få en första hemmasegrare i herrsingel sedan Fred Perry 1936. Men det skulle som bekant dröja till 2013 då Andy Murray stod för bedriften).
Henman hade visserligen 2-1 i set i semifinalen mot Ivanisevic som tog fjärde i tiebreak och femte med 6-3.
I finalen väntade australiske serve/volleyspelaren Patrick Rafter, precis som Ivansevic en fantastisk grässpelare.
Det blev en rysare. 9-7 i skiljeset till kroaten som i slutet fick känning inte bara av axelskadan utan också av de nerver som till och från ställde till det rejält för honom under karriären.
Med miner och gester visade Ivanisevic hur han i slutet av finalen slets mellan hopp och förtvivlan. Hur populär sympatiske sportsmannen Rafter än var tror jag att de flesta hoppades att Ivanisevic skulle ta den där titeln som han så hett eftertraktade.
En fjärde finalförlust skulle ha inneburit att han blivit ihågkommen som en kanonservare i avsaknad av vad som krävs för att bli en stor mästare.
Nu gick han istället till historien som förste wild card-spelare att ta en Grand Slam-titel.
Triumfen fulländade hans karriär.
Huruvida han är tidernas bäste världstvåa kan man diskutera.
Att han blir en tillgång för Svaneholm Open är odiskutabelt.

Svaneholm Open Editor

Author Svaneholm Open Editor

More posts by Svaneholm Open Editor